Kommer väl mest bara babbla på i detta inlägg om tankar som kommit so far.

Är det inte rätt sjukt? 20 bast, slängs in i en familj och tar hand om tre barn varav en under 1. Jobbar inte så mycket med alla tre själv dock även om jag skulle vilja (blir mer nu under sommaren), men igårkväll t ex. så hade jag alla själv - fixade middag, bad/dusch, nattning osv. När jag var kvar kände jag mig typ som superwoman, fixade allt utan problem. Inget bråk, inget stök, inget gråtande. Allt var frid och fröjd, det är när man gör sånt här som man bara känner att skulle jag själv bli gravid o få en unge nu skulle jag inte känna det minsta panik över att ta hand om ett barn (sen att jag vill göra massa saker innan jag får barn är en annan femma haha).

Sen har jag insett att vi aupairer är ganska modiga ändå. Åker alldeles för många mil hemifrån för att bosätta oss i en helt främmande familj, starta ett helt nytt liv från NOLL. Galet är ordet. Nu fattar jag lite att folk sa till mig innan jag åkte att "Gud vad modig du är!!!" då tänkte jag bara "vadå modig? är väl inget" haha. Men jo, vi är jäkligt modiga alla aupairer!

Och tiden. Vart tar tiden vägen? På tisdag är det 4 månader sen jag stod på Landvetter och sa hej då till familjen. R var 7 månader när jag kom o kunde inte ens krypa. Nu har hon en månad kvar till sin 1 årsdag och dessutom kan hon nu gå. En tredje det av mitt år i USA är förbi och jag har fortfarande så mycket i sommar som kommer ske, så poff är sommaren över och jag har gjort halvtid.

 

Och jag som trodde jag skulle ha fruktansvärd hemlängtan. Att jag skulle ligga typ en vecka i sträck o gråta. Jag har typ fällt några tårar en gång sen jag kom hit, men dom var få och det var över på sisodär nån minut. Lite chockad över att det går såpass bra som det gör.

 

Tänk att jag för några få månader sen inte hittade någonstans, var nervös för att ta fel tåg och fick fråga om vägen när jag skulle nångonstans. Idag är det jag som blir tillfrågad om vägen, det är jag som hittar i city och jag vet hur jag ska ta mig till olika platser med subway. Småsaker som ändras hela tiden.

 

4 månader av mitt amerikanska liv förbi, 8 to go.

 

Det börjar med Julia, hon får genomgå rematch och flyttar till Connecticut - en av dom jag umgicks mest med här försvinner.

Sen har vi Waleria, hon måste åka hem pga. jobberbjudande - den jag umgicks mest med här.

Sarah, kanske ska genomgå rematch nu också och vem vet vart hon hamnar? - en jag börjat umgås med en del här det senaste.

 

Känns som att så fort jag hittar någon jag klickar o börjar umgås med så händer något som gör att dom måste försvinna. Sen har jag ju i alla fall Rebecka o Malin i Hasting-on-hudson men är lite mer komplicerat att träffa dom eftersom jag inte har bil 99,5 gånger av 100. Sen känner jag mig liksom inte helt hemma i min AuPair-grupp heller (no offence till er aupairer där)...

 

Detta blandat med att jag börjar få lite hemlängtan gör det hela lite jobbigt. Meeen...

 

Jag hoppas att jag hittar massa skönt folk när jag börjar min utbildning den 4e maj. Punkt slut.

 

 

Något som jag kommit fram till det senaste dagarna är att jag lever just nu ett dubbelliv. Jag har ett liv hemma i Sverige, samtidigt som jag håller på att bygga upp ett liv här i USA. Vänner i Sverige, Nya vänner här. Det är så himla svårt att försöka hålla kontakt med alla både här och hemma. Jag hoppas ni förstår det, för även om jag inte hör av mig så mycket så betyder det inte att jag inte tänker på er. Jag tänker på alla hemma i Sverige varje dag. Tro mig!

Tänkte skriva upp lite grejer som jag stött på här i USA som jag reagerat på, på ett eller annat sätt!

 

- Om du sitter på Starbucks och ska ha ett skypesamtal med en svensk kompis, räkna med att samtliga huvud i omgivningen vänds åt ditt håll när du sagt en mening.

- Jag tyckte att sylt eller honung på mackan räknades som onyttigt. Äh vadå, dom kör kanelbulle med frosting på till frukost. The new thing guys, kanske ska införa det i Sverige med. (Inte konstigt att vissa amerikaner är feta..)

- Om du som ung går med en barnvagn kan du räkna med att alla du möter kollar väääldigt underligt på dig.

- Dom säger "Sorry" eller "Excuse me" för minsta lilla. Låter väldigt artigt dock så jag klagar inte.

- Tycker det är kul att man kan åka fram till en bensinstation oså är det någon annan som tankar åt dig, du sitter bara kvar i bilen. Går dock fortare att tanka själv så förstår inte meningen. Lata? svar ja.

- Det är ingen klyscha att amerikanerna har allt "stort", allt är stort. Är det inte bilarna så är det caffe latten..

- Dom skriver "May contain peanuts (and treenuts)" på sjuukt mycket choklad. Googlade lite och det verkar vara för att det är sjukt vanligt med jordnötsallergi i USA. Tråkigt för mig dock, eftersom jag också är det och inte vågar chansa på något.......

- Mycket av det som finns att handla här är ganska mycket billigare än i Sverige, förutom grönsaker och viss frukt. Haha, förlåt..men måste också vara en av anledningarna till att vissa är feta. Billigare med massa cheeseburgare än med tomater.

Är säkert fler saker som jag tänkt på men som jag glömt bort nu! Kommer komma fler sånna här listor allt eftersom, hehehhe

 

Jag förstår inte riktigt när jag verkligen ska börja inse att jag ska till USA. Till USA för att bo där i 1 år. Ja, i alla fall till att börja med - kan ju hända att jag även förlänger om allt känns bra! Antar att jag kommer inse det ordentligt när jag står på flygplatsen, alternativt sitter på flyget.

 

Jag får nästan ibland påminna mig själv om att "Hörru, du ska faktiskt åka o bo i USA". Jag tror att anledningen till  att jag känner såhär är för att detta är en dröm jag haft så länge, och nu när den blir sann så kan jag liksom inte få in det i mitt lilla huvud. Att det inte är någon dröm längre utan min verklighet.

 

Men ibland så kommer det liksom igenom min lilla "sköld" och får mig att inse. Som när jag skypade med min värdmamma och två av barnen - då log hela min kropp kändes det som och var så lycklig över att jag ska få åka till dom! Sen kan det vara tvärtom också, som när jag hänger med några kompisar och jag bara känner att "ska jag verkligen lämna det här?". 

 

I vilket fall vet jag att detta är absolut rätt beslut och jag vill detta sååå mycket! Och dom som är mina riktiga vänner finns där för mig när jag kommer hem, likaså min familj.

 

Två veckor kvar tills mitt äventyr börjar, gäller att ta vara på tiden innan - men framförallt! Tiden i USA, där kommer jag leva på begränsad tid.