thoughts

2013-06-24 | 02:58:24
Kommer väl mest bara babbla på i detta inlägg om tankar som kommit so far.

Är det inte rätt sjukt? 20 bast, slängs in i en familj och tar hand om tre barn varav en under 1. Jobbar inte så mycket med alla tre själv dock även om jag skulle vilja (blir mer nu under sommaren), men igårkväll t ex. så hade jag alla själv - fixade middag, bad/dusch, nattning osv. När jag var kvar kände jag mig typ som superwoman, fixade allt utan problem. Inget bråk, inget stök, inget gråtande. Allt var frid och fröjd, det är när man gör sånt här som man bara känner att skulle jag själv bli gravid o få en unge nu skulle jag inte känna det minsta panik över att ta hand om ett barn (sen att jag vill göra massa saker innan jag får barn är en annan femma haha).

Sen har jag insett att vi aupairer är ganska modiga ändå. Åker alldeles för många mil hemifrån för att bosätta oss i en helt främmande familj, starta ett helt nytt liv från NOLL. Galet är ordet. Nu fattar jag lite att folk sa till mig innan jag åkte att "Gud vad modig du är!!!" då tänkte jag bara "vadå modig? är väl inget" haha. Men jo, vi är jäkligt modiga alla aupairer!

Och tiden. Vart tar tiden vägen? På tisdag är det 4 månader sen jag stod på Landvetter och sa hej då till familjen. R var 7 månader när jag kom o kunde inte ens krypa. Nu har hon en månad kvar till sin 1 årsdag och dessutom kan hon nu gå. En tredje det av mitt år i USA är förbi och jag har fortfarande så mycket i sommar som kommer ske, så poff är sommaren över och jag har gjort halvtid.
 
Och jag som trodde jag skulle ha fruktansvärd hemlängtan. Att jag skulle ligga typ en vecka i sträck o gråta. Jag har typ fällt några tårar en gång sen jag kom hit, men dom var få och det var över på sisodär nån minut. Lite chockad över att det går såpass bra som det gör.
 
Tänk att jag för några få månader sen inte hittade någonstans, var nervös för att ta fel tåg och fick fråga om vägen när jag skulle nångonstans. Idag är det jag som blir tillfrågad om vägen, det är jag som hittar i city och jag vet hur jag ska ta mig till olika platser med subway. Småsaker som ändras hela tiden.
 
4 månader av mitt amerikanska liv förbi, 8 to go.
 
 
Bild från 3 Mars, min första tur till NYC. Hade inte ens varit i USA i en vecka!
 
-------

Kommentarer
Postat av: Viktoria

Vad spännande det var att läsa det här inlägget! Jag ska nämligen iväg som au pair själv denna veckan (fast till Frankrike) och är lite sådär smånervös/spänd över hur det kommer gå. På fredag säger jag hejdå till familjen på Landvetter, precis som du, och sedan ska jag spendera ett år i Paris! Vad skönt att höra att du inte har hemlängtan, trots att det har gått så lång tid! Det ger mig höga förhoppningar om att det kommer gå bra för mig också.

Jag tycker du är grymt modig som åker iväg så långt! Att du åker iväg som au pair alls är modigt (jag har inte heller förstått än hur modig jag själv är ;) ) Hoppas du har ett underbart fortsatt år som au pair och njuter av den amerikanska andan! :D (som jag har hört är väldigt speciell) lycka till! :)

2013-07-01 @ 19:47:08
URL: http://hallonsplace.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0